På denna sida:
Tysk schäferhund är en hundras som härstammar från hundar som under medeltiden användes för att valla får i tysktalande områden. Den Tyska Schäferföreningen grundades dock först år 1899 och var inte förrän då som man skapade en rasstandard.
De egenskaper som gör Tysk schäferhund till en så bra vallhund har visat sig vara ideala även i många andra sammanhang, och denna lättlärda, modiga och arbetssamma hund är idag en vanligt förekommande hundras hos polisen, militären och liknande yrkesgrupper. Den är också en mycket populär sällskapshund och framgångsrik tävlingshund.
Den första individen av rasen tysk schäfer som stamboksfördes hos Svenska Kennelklubben var en hanne fallen efter oregistrerade hundar, och han stambokfördes år 1905. På den tiden översatte man rasnamnet Deutscher Schäferhund till tysk fårhund.
Tysk schäferhund är en av de vanligaste hundraserna i Sverige, och populariten håller i sig. För år 2019 hamnade rasen på tredjeplats i Svenska Kennelklubbens statistik över nyregistrerade hundar för det året. Endast labrador retriever och golden retriever hade fler nyregistreringar, och det var verkligen jämnt skägg mellan golden retrieverns 1 953 nyregistreringar och de 1 949 som skedde för tysk schäferhund.
Svenska Kennelklubben placerar tysk schäferhund i Grupp 1: vall-, boskaps- och herdehundar. Detta är en grupp som består av hundar som ursprungligen användes för att valla och/eller vakta får och nötboskap. Många medlemmar av den här gruppen används fortfarande för dessa ursprungliga ändamål, men det är också många som hålls som renodlade sällskapshundar eller som jobbar som polishund, militärhund, skyddshund och liknande.
Exempel på hundraser som precis som Tysk schäferhund ingår i Grup 1 är Australian shepherd, Border collie, Briard, korthårig Collie, långhårig Collie, Kuvasz, Old English sheepdog och Shetland sheepdog.
Inom SKK tillhör tysk schäferhund specialklubben ”Svenska Brukshundklubben” och rasklubben ”Svenska schäferhundklubben”.
Den svenska rasstandarden för schäferhunden anger att idealmankhöjden för hanhund är 60-65 cm och för tik 55-60 cm. Hanen ska väga i spannet 30-40 kg, medan tiken ska väga 22-32 kg.
Tysk schäferhund förekommer i två olika hårlagsvarianter:
Det tyska termerna är Stockhaar respektive Langstockhaar.
Bägge varianterna har underull som hjälper till att hålla hunden varm. Det är alltså täckhår + underull som gäller för båda hårlagsvarianterna.
Hos hårlagsvarianten dubbelpäls är täckhåret mycket tätt, mycket grovt och tätt åtliggande. På de flesta delar av hunden ska pälsen vara kort, men det finns vissa undantag, bland annat för benen där pälsen är längre på baksidan.
För hårlagsvarianten lång dubbelpäls ska täckhåret vara långt och mjukt, och inte åtliggande. Vissa delar av kroppen ska ha extra långt hår, bland annat i form av tofsar på öronen, buskiga byxor på benen och en buskig svans med fana. Runt halsen formar pälsen nästan en slags man.
Schäferhundar med lång dubbelpäls kräver mer pälsvård än de som bara har dubbelpäls. Båda sorterna mår bra av att borstas och kammas så att pälsen hålls i bra skick. Schamponering endast när det är nödvändigt.
Godkända utseenden enligt rasstandard:
Små vita tecken börsten och ljusa insidor på benen är tillåtna, men inte önskvärda.
Alla färgvarianter ska ha svart nostryffel.
Enligt svensk statistik från försäkringsbolaget Agria för år 2015 låg sjukdomsrisken för tysk schäferhund på en nivå strax över genomsnittet för alla raser som ingick i statistiken. Rasen var överrepresenterad i två kategorier: hudsjukdomar och sjukdomar med anknytning till rörelseapparaten.
Det är inte ovanligt att schäferhundar är aktiva tjänstehundar och tävlingshundar som utsätt för tuffa fysiska ansträngningar, vilket till viss del skulle kunna förklara varför rasen är överrepresenterad vad gäller sjukdomar med anknytning till rörelseapparaten, såsom rygg och leder.
Den här hundrasen har sitt ursprung i tyska hundar som användes för att valla får. Verein für Deutsche Schäferhunde (Föreningen för tysk vallhund) grundades år 1899 och den första rasstandarden fastslogs vid föreningens första medlemsmöte i Frankfurt am Main den 20 september 1899. Den planerade avel som genomfördes i föreningens regi använde sig av vallhundar från Central- och Sydtyskland, och målet var att få fram en hundras som skulle vara ideal för bruksarbete. Den första rasstandarden hade därför detaljerade regler för både fysisk byggnad, temperament och karaktärsegenskaper.