Pyrenéerhunden är en gammal ras som sedan mycket långt tillbaka använts för att vakta boskapshjordar mot rovdjur. Den har isolerande underull som håller den varm när den arbetar utomhus och vattenavstötande yttre päls som skyddar mot regn och rusk.

Precis som många andra stora herdehundar med ursprung i Syd- och Centraleuropa är Pyrenéerhunden vit eller gulvit, eftersom det gör det enklare för människor att även på avstånd och i skumrask se att det inte är en varg som kommit nära boskapen.

Pyrenéerhunden är inte en vallhund som jobbar på kommando från herden, utan en vakthund som på egen hand ska klara av att hålla rovdjur borta. Mentalt är den därför självständig, vilket givetvis också kan uppfattas som egensinnighet när man försöker träna den. Pyrenéerhundar har under seklernas gång tvingats förlita sig mycket på sin egen intution och beslutsfattningsförmåga, och detta märks även hos dagens pyrenéerhundar.

Pyrenéerhunden har blivit en populär familjehund eftersom den är mjuk och älskvärd ihop med sin familj, men samtidigt svårcharmad om det dyker upp främlingar som inte introduceras korrekt. Många ägare vittnar om att hunden är mycket bra på att läsa av kroppsspråk och noga studerar människor och djurs beteende.

Att den vuxna hunden är så pass stor och robust gör att den till exempel inte får panik om ett litet barn i familjen vill krama den eller lutar sig mot den.

Pyrenéerhundar drar sig inte för att ta egna initiativ och de är snabba på att klura ut hur saker fungerar. Blir inte förvånad om din pyréerhund plötslig vet hur man öppnar dörrar och grindar. Man bör försöka ligga ett steg före hunden så att inte farliga situationer uppstår.

Pyrenéerhund i Sverige

Intresset för pyrenéerhundar har ökat i Sverige i takt med att den svenska rovdjursstammen har vuxit sig större under 2000-talet, och numera finns det pyrenéerhundar i landet som jobbar med sina traditionella arbetsuppgifter.

Svenska kennelklubben

Svenska kennelklubben placerar Pyrenéerhunden i Grupp 2, vilket är en grupp för schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar. Det här är en stor och heterogen grupp som till exempel inkluderar boxer, grand danois, dobermann och newfoundlandshund. Många av raserna i gruppen har historiskt använts som vakt- och herdehundar, boskapshundar och gårdshundar.

Svenska Molosser- och Herdehundklubben

Den specialklubb som rasen Pyrenéerhund hör till i Sverige är Svenska Molosser- och Herdehundklubben (SMHK).

Pyrenéersällskapet

Pyrenéersällskapet är rasklubben för Pyrenéerhund.

Hur stor och tung blir en Pyrenéerhund?

Det här är en storväxt hundras, som samtidigt är mycket smidig och elegant. Mankhöjden är cirka 70-80 cm för hannar och cirka 65-75 cm för tikar. Hannarna väger cirka 45-60 kg medan tikarna stannar kring 35-45 kg.

Utseende och päls

Pyrenéerhunden är vit med grå, varggrå, grävlingsfärgade (blaireau) eller blekgula tecken.

Ögonen är mandelformade och hunden har ofta en mild, nästa drömmande, blick.

Dubbla sporrar på bakbenen är rastypiskt.

Pälsen består av två delar: tjock isolerande underull och förhållandevis långa täckhår. Man bör räkna med att ägna sig åt pälsvård två gånger i veckan. Under fällningsperioderna (två gånger per år) behöver man borsta ganska frekvent om man vill slippa få pälsen utspridd över hemmet istället.

Schamponera bara hunden om det är nödvändigt, till exempel för att den har rullat något stinkande. Efter schamponering bör man blåsa den tjocka underullen torr med hårfön.

Hälsa

Höftledsdysplasi (HD) förekommer i rasen.

Några av de oftast rapporterade hälsoproblemen är höftdysplasi, cancer, knäledsurvridning, entropion, hjärtsjukdomar och allergier.

Bakgrund

Som namnet anger utvecklades Pyrenéerhunden i Pyrenéerna, den bergskedja som utgör gräns mellan Frankrike och Spanien. Rasen räknas som en fransk ras, men Pyrenéerna ligger i både Frankrike, Spanien och Andorra. Enligt en teori härstammar pyrenéehundarna från mastiffliknande hundar som nomadiserande folk förde med sig till Europa från bergsområden i Asien.

Det äldsta skriftliga belägget för pyrenéerhundarna hittar vi i jakthandboken ”Livre de chasse” som skrevs av Greve Foix Gaston Phoebus (1331-1391) och publicerades år 1387. Från år 1617 finns en ingående beskrivning av dem i boken ”Libro de los secretos de la agricultura, casa de campo o pastoril” som skrevs av klosterföreståndaren Fray Miguel Agustín. I den här boken får vi veta att boskapsherdarna medvetet väljer vita hundar för sin avel, så att de ska kunna särskilja boskapshundarna från vargar även i gryningsljus och skymningsljus.

Slottshundar

I Frankrike finns en lång tradition att hålla pyrenéerhundar som vakthundar på slott och herresäten, en tradition som går tillbaka till åtminstone 1400-talet i bergstrakterna. Vi vet till exempel att de vaktade slotten i Lourded i Hautes-Pyrénées redan på 1400-talet. År 1675 fick kung Lundvig XIV av Frankrike en pyrenéerhund i present från staden Barèges i Pyrenéerna, vilket bidrog till att göra hunden ännu mer populär hos den franska överklassen.

I konsten

På målningen ”Le chasse aux loupes” (Vargjakten), målad av Jean-Baptiste Oudry som levde 1686-1755, kan vi se två pyrenéerhundar i kamp med vargar.

Västhundar och Östhundar

I en artikel publicerade år 1874 berättar hundexperten Kermadec att det bor många sorters stora hundar i Pyrenéerna som kallas bergshundar, och att det finns två tydliga undergrupperingar. Han kallar den ena ”Hundar från Västra Pyrenéerna” och den andra ”Hundar från Östra Pyrenéerna”.

Om de västra hundarna får vi veta att de har tjock nos, hängande läppar, rundade öron och en svart och vit päls som är något lockig. Kermadec säger att de är särskilt vanliga kring Bagneres-de-Bigorre och verkar tillhöra typen Terra-Nova, en slags stora hundar som är vitt spridda i Frankrike.

Om de östra hundarna kan Kermadec berätta att de är mycket stora och smidiga, med spetsig nos och spetsiga öron. Den helt snövita pälsen är mjuk, riklig och silkesaktig. Hos vissa hundar löper ett mörkt band kring ögonen, men det är vanligare med helvita individet. Enligt Kermadec fanns ”östhundarna” förr i tiden även i Andorra och delar av Spanien, men de är nu helt utrotade i Andorra och förekommer bara eventuellt i de spanska bergen.

Rasklubben bildas

Henri de Bylandt (1860-1943) skrev ned en ingående beskrivning av rasen år 1897, men det kom att dröja till 1907 innan rasklubben ”Réunion des Amateurs de Chiens Pyrénées” bildades. Först år 1923 antogs rasstandarden för Pyrenéerhund av den franska kennelklubben Société Centrale Canine (SCC).