Dogue de bordeaux är en hundras som levt i Frankrike sedan mycket lång tid tillbaka och rasen omnämns redan på 1300-talet. Förr användes den som både vakthund och jakthund, men numera är den vanligast som sällskapshund.

Källor från mitten av 1800-talet visar att Douge de bordeaux under den eran användes för att vakta både hem och boskap, togs med ut på vildsvinsjakt, och jobbade som hjälpreda hos slaktare. Det förekom också att Douge de bordeaux hundar hetsades i hundslagsmål.

Under första halvan av 1900-talet minskade antalet Douge de bordeaux hundar dramatiskt och rasen var närapå utdöd efter andra världskriget. Under 1960-talet tog man dock tag i avelsarbetet och drev upp rasen till högre nummer igen.

På grund av sin historia som vakthund är Dogue de bordeaux ofta reserverad mot främlingar. Den är väldigt lojal mot sin familj och vissa individer har fortfarande tämligen starka vaktegenskaper. Den här rasen har också ett gott luktsinne och brukar gilla aktiviteter som anknyter till dess historia som jakthund, till exempel sökaktiviteter ute i skog och mark.

Dogue de bordeaux i Sverige

Dogue de bordeaux är en förhållandevis ny ras i Sverige. Den första individen importerades till Sverige år 1992 och den första svenska kullen föddes två år senare.

Svenska kennelklubben

Svenska kennelklubben placerar Dogue de bordeaux i Grupp 2, vilket är en grupp för schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar. Det här är en stor och heterogen grupp som till exempel inkluderar boxer, grand danois, dobermann och newfoundlandshund. Många av raserna i gruppen har historiskt använts som vakt- och herdehundar, boskapshundar och gårdshundar.

Svenska Molosser- och Herdehundklubben

Den specialklubb som rasen Dogue de bordeaux hör till i Sverige är Svenska Molosser- och Herdehundklubben (SMHK).

Hur stor och tung blir en Dogue de bordeaux?

Den svenska rasstandarden anger 60-68 cm i mankhöjd för hannar och 58-66 cm i mankhöjd för honor. Det här är alltså en ganska stora hund.

En vuxen hane ska enligt rasstandarden väga minst 50 kg och en tik minst 45 kg. Det finns inte någon maxvikt i rasstandarden.

Utseende och päls

Dogue de bordeaux hundar har rödgul päls. Många olika nyanser är tillåtna, från mahogny till den slags gulvita nyans som kallas isabella. Hundens mask ska vara röd, brun eller svart.

Pälsen är dubbel, och när hunden har blivit blöt är det bra att torka den, annars kan den hålla sig blöt väldigt länge, särskilt i pälsvecken.

Under större delen av året kräver en Dogue de bordeaux inte särskilt mycket pälsvård, men under fällningsperioderna bör man borsta hunden ofta.

Öron och hudveck bör inspekteras minst en gång i veckan, och rengöras vid behov.

Douge de bordeaux hälsa

Det finns inte någon maxvikt angiven i hundens rasstandard, men av hälsoskäl bör man se till att hunden inte blir alltför tung.

Hundar som har ovanligt många och/eller tjocka rynkor i ansiktet har ökad risk för ögonproblem.

Var uppmärksam på andningsbesvär. Vanliga symptom på andningsbesvär är rosslande andning och ökad salivproduktion.

Höftledsdysplasi (HD) och armbågsdysplasi (ED) förekommer i rasen.

Dogue de bordeux finns med i de Särskilda Rasspecifika Domaranvisningarna (SRD) med fokus på sund anatomi och ögonstatus.

Veterinärbesök

När djurförsäkringsbolaget Agria år 2015 publicerade statistik över antal veterinärbesök för hundar och katter som var försäkrade hos dem visade det sig att antalet unika veterinärbesök var högre för Dogue de bordeaux än för den genomsnittliga försäkrade hunden.

Antal unika veterinärbesök per 10 000 försäkrad katt eller hund

Vad det beror på angavs inte. Är dogue de bordeaux hundar mer sjukliga och vårdkrävande, eller är deras ägare mer benägna att ta dem till veterinären även vid milda symptom? Eftersom det finns så pass få dogue de bordeaux hundar i Sverige kan enskilda individers sjuklighet, eller enskilda ägares benägenhet att ta hunden till veterinären, få ett stort genomslag på statistiken. Förhoppningsvis kommer Agria att kunna publicera mer detaljerad information framöver.

Bakgrund

Douge de bordeaux är en hund av molossertyp. De molosser-hundar från Vautre som greven Gaston Fébus beskriver i sin bok om jakt (en bok skriven på 1300-talet) tros ha haft stort inflytande på rasen.

Precis som övriga molosser tros molosser-hundarna i Vautre på långt håll härstamma från den Tibetanska mastiffen, som importerades till Grekland på 400-talet f. Kr och därefter spreds till andra delar av Europa, bland annat genom det romerska rikets expansion.

Akvitanien

Så pass sent som mitten av 1800-talet levde anfäderna till dagens Douge de bordeaux fortfarande bara i ett mycket begränsat område av Frankrike och var i stort sett okända utanför Akvitanien. Akvitanien, en region omramad av Biscayabukten i väst och bergskedjan Pyrenéerna i söder, var ett eget kungadöme innan det blev en del av Frankrike, och dess regionhuvudstad är Bordeaux.

När den allra första franska hundutställningen ägde rum i Paris år 1863 visades Dogue de bordeaux upp under sitt nuvarande namn, och detta bidrog till att göra rasen lite mer välkänd utanför Akvitanien – i alla fall bland hundentusiaster i Frankrike.

Den första rasbeskrivningenär från år 1896 och publicerades i Pierre Mégnins bok ”Le Douge de Bordaux”, och år 1910 ingick en standard för rasen i J Kunstlers ”Etude critique du Dogue de Bordaux”.

Douge de bordeaux rasen räddas

Rasen dog närapå ut under den första halvan av 1900-talet och avelsarbetet kom inte igång ordentligt igen förrän på 1960-talet. År 1971 publicerades en rasstandard som utarbetats av Raymond Triquet i samarbete med veterinären Maurice Luquet, och nuvarande standard – som formulerades år 2007 – togs också fram av Triquet ihop med Douge de Bordeauxklubbens ordförande Sylviane Tompousky och Philippe Sérouil, en av klubbens ledamöter.