Salukin förekommer i två varianter: släthårig saluki och långhårig saluki. Rasstandarden gäller för båda, men den släthåriga varianten ska inte ha behäng.

Rasstandarden för saluki är mycket flexibel och tillåtande, och den stora variation som existerar inom rasen saluki är karaktäristisk och önskvärd för rasen. Heterogeniteten är en reflektion av den särskilda ställning salukin har haft som jakthund inom den arabiska kulturen och att den här hunden levt över ett mycket stor geografiskt område.

Salukin har använts som jakthund i Mellanönstern i flera tusen år och levt ihop med nomadstammarna där. För varje nomadstamm gällde det att hålla jakthundar som var anpassade för lokala förhållanden, till exempel vad gäller de villebråd som fanns att tillgå i området.

När den första engelska rasstandarden antogs för saluki år 1923 formulerades den så att den skulle fungera för salukis som utvecklats i många olika områden i Mellanönstern.

Svenska kennelklubben

Svenska kennelklubben (SKK) placerar Saluki i Grupp 10: Vinthundar. Exempel på andra hundraser som också tillhör denna grupp är afghanhund, greyhound, italiensk vinthund, whippet, azawakh och borzoi.

Vinthundarna är snabba jakthundar som härstammar från hundar som användes för hetsjakt; en typ av jakt där hunden (eller en grupp av hundar) jagar ifatt bytet och nedlägger det. Denna typ av jakt är inte längre tillåten i Sverige.

Bakgrund

Salukin har använts för hetsjakt i Mellanönster i flera tusen år, och hundar som påminner mycket om dagens salukis finns avbildade i förhistorisk konst.

Salukins förfäder jagade med hjälp av synen i öppen mark, där en högrest hund kan få syn på bytet på mycket långt håll och inte behöver förlita sig på sin nos. Salukis är kapabla att sköta om hela processen – de lokaliserar bytet, de jagar efter det och de nedlägger det. I delar av världen där hetsjakt inte är förbjuden används fortfarande salukis för denna typ av jakt.

För de arabiska beduinerna var salukin extremt viktig och högt värderad. I takt med Islams spridning började hundar i allmänhet ses som orena djur i regionen, men salukin hade en särställning och behöll sitt höga anseende. Traditionen påbjöd att man inte sålde salukis, utan bara gav dem som gåvor till personer man hade den yttersta respekt för. Genom denna tradition kom vissa salukis så småningom att hamna hos europeiska ägare, och år 1923 grundades den första rasklubben för Saluki i England.

De salukis som kom till Europa hade sitt ursprung i många olika delar av Mellanönstern och var utvecklade för olika typer av byten, terräng och klimatförhållanden. Detta tog den engelska rasklubben hänsyn till och skapade en rasstandard som var flexibel nog att passa många olika konfigurationer.

Än idag är det så att salukis förekommer i massor av olika färger och teckningar, och det finns två olika hårlag: korthårig och släthårig. Även inom dessa hårlag kan pälsens längd och typ variera en hel del utan att det bryter mot rasstandarden. Särskilt tydligt blir detta när man tittar på öronbehäng och svansfanor hos de långhåriga salukierna.

Salukin i Sverige

Det äldsta exempel på saluki i Sverige som vi känner till är från 1920-talet, då salukis importerades till Sverige från England. Den första registrerade salukin i Sverige var Timsa el Sollum, som importerades från England år 1924. Han blev sedermera svensk champion, och år 1926 föddes en valpkull i Sverige med Timsa el Sollum som far. Kullen var efter Sarona Shuna, ett barnbarn till den internationellt berömda Ch Sarona Kelb. Uppfödaren av denna valpkull var Vivan Bonander, som drev kenneln Gana.

Under krigsåren dog salukin ut i Sverige, i alla fall om vi tittar i registren. Det var först på 1950-talet som ny import av salukis började ske till Sverige, och dessa importer har bidragit med DNA till många av de salukis som lever Sverige nu för tiden.

Under 1990-talet växte intressert för salukis rejält i Sverige, och rasen gick från att vara tämligen obskyr till att bli ganska välkänd. Antalet kennlar på svensk mark ökade rejält, och det genomfördes också en jämförelsevis stor import av salukis från både europeiska länder och mer avlägsna platser som Australien och Nya Zeeland.

Jaktlust och springlust

Även om salukin huvudsakligen hålls som sällskapshund i Sverige tenderar dessa hundar att ha en stark jaktlust. Detta är viktigt att tänka på, både ute i skog och mark och på hemmaplan. En salukis jaktinstinkt triggas inte bara av vilda djur, utan ett husdjur som till exempel en katt som springer förbi kan mycket väl få salukin att klicka till och börja jaga – och jaktinstinkten kan vara så stark att all lydnadsträning och vana vid att umgås med katter (när de inte springer) är som bortblåst.

Salukin älskar att springa lös och verkligen få ge allt, så det är mycket bra om man har tillgång till någon plats där den kan få göra detta på ett säkert vis. Släpper man en saluki på en öppen plats tillsammans med en annan saluki, eller annan vinthund, får man se en imponerande uppvisning av fart, elegans och uthållighet.

Salukis brukar älska att få ägna sig åt hundkapplöpning och lure coursing. Lure coursing är en typ av jakt i öppen terräng där man använder ett artificiellt byte.

Utseende

Detta är bara några exempel på rasstandarden för saluki. För mer detaljerad information, besök rasstandarden för saluki hos Svenska Kennelklubben.

Helhetsintryck

Den svenska rasstandarden anger att en saluki ska ge ett helhetsintryck av:

• Grace
• Symmetri
• Stor snabbhet, uthållighet, styrka och energi

Mankhöjd

Rasstandarden är inte strikt vad gäller mankhöjd. Mankhöjden för en saluki är vanligen 58-71 cm, och tikarna brukar vara mindre än hanarna.

Måttförhållanden

Kroppslängden (mätt från bröstbensknappen till sittbensknölen) ska vara ungefär samma som mankhöjden. Det är viktigt att faktiskt mäta och inte lita på sitt ögonmått, för många salukis ger intryckt av att vara längre än vad de är.

Päls

Det finns två pälsvarianter: släthårig saluki och långhårig saluki. Den släthåriga saknar behäng och fransar.

Bägge varianterna har tätt åtliggande, mjuk och silkesaktig päls.

Alla färger och kombinationer av färger är tillåtna. Brindle är dock inte önskvärt enligt den svenska rasstandarden.

Ögon

Ögonen ska vara mörkbruna till hasselnötsbruna. Uttrycket är värdigt, milt, tillitsfullt och fjärrskådande.

Öron

Öronen ska vara långa och hänga tätt intill skallen. Pälsen på öronen är lång och silkesaktig.

Svans

Svansen är lång och bärs i båge. På undersidan har den lång, men inte yvig, silkesaktig päls.

Tassar

Det ska finnas behåring mellan tårna. Detta gäller både framtassarna och baktassarna.

Rörelse

En saluki som travar kännetecknas av harmoniska, flytande och fria rörelser. Det här är en hund som verkligen kan få upp farten och hålla den uppe. Steget är lätt och fjädrande, och salukin springer inte med högt lyftna framben.

Temperament och beteende

Salukin är en intelligent och självständig hund, och ibland gör denna självständighet att människor underskattar salukins intelligens eftersom de blandar ihop egenskaperna intelligens och lydnad.

När man tränar sin saluki är det bra att komma ihåg att den härstammar från jakthundar som jagade mycket självständigt. Dessa hundar kunde inte stanna upp och invänta order från människor, utan de var tvugna att självständigt fatta beslut ute i fältet. I många fall behövde de både lokalisera viltet, jaga i fatt det och nedlägga det.

Salukis beskrivs ofta som reserverade mot främlingar. Detta hänger troligen ihop med dess ställning hos beduinerna i Mellanönstern. Man ville helst inte att ens dyrbara hund – som var både stöldbegärlig och viktig för familjens överlevnad – skulle gå fram och hälsa på och vara vänlig mot främlingar. Den svenska rasstandarden anger att en saluki får vara reserverad mot främlingar, däremot ska den inte vara nervös eller aggressiv.

Med sin familj är salukin mjuk och vänlig.

Pälsvård

Den långhåriga salukin bör kammas en gång i veckan, så att man får bort eventuella tovor innan de växer sig stora. Den korthåriga behöver ännu mindre pälsvård än så.

Schamponera bara hunden när det behövs för att den verkligen är smutsig.

Valpar och unghundar

Valpar och unghundar kan ha en luddig valppäls som tovar sig lätt. Sådan päls bör man borsta ofta. När den här typen av päls börjar lossna kan man rycka lätt i den för att få bort den, så att den inte stannar på hunden och bildar mattor.

Hälsa

Salukin är känd som en tämligen frisk hundras. Trots att den kan växa sig ganska stor är höftledsdysplasi (HD) jämförelsevist ovanligt i rasen.

Mer information om hälsoproblem man bör vara extra uppmärksam på, samt vad som görs inom den svenska aveln för att motverka dessa, hittar du hos Svenska Kennelklubben samt rasklubben Svenska Salukiringen (saluki.se).